"-Att få slå sig ner vid drejskivan skapar ro i själen"

Min resa och mina tankar kring hantverket

Utmaningar triggar  
Att lära sig behärska drejning tar tid. Det krävs timmar och åter timmar för att nöta in grepp och få ett kroppsminne. Men med lera kan man aldrig vara riktigt säker – man kan stöta på utmaningar trots att man är van att dreja. Utmaningarna får mig att bemöta och ta mig an leran med ett stort mått av ödmjukhet. En liten feltryckning och leran tunnas ut alldeles för mycket. Tappar jag fokus kan det mesta gå fel. Är jag trött så presterar jag sämre.
Men tack vare att drejningen ibland kan vara svår hålls min nyfikenhet och mitt intresse uppe och det triggar mig att lära mig mer. Detta gäller både när jag arbetar med drejning, när jag skulpterar eller målar. 

Kroppsligt och sinnligt.....Mitt mindfulness
När jag arbetar med lera, speciellt vid drejning, så måste min skärpa vara helt riktad mot lerklumpen på drejskivan. Jag brukar säga till mina kursdeltagare att alla världsliga tankar, oro och stress bör lämnas utanför dörren i ateljén. Jag ber dem även att mota bort tankar på prestation och ber dem att istället lägga fokus på att känna leran och hur den svarar på händernas rörelser. När man drejar bör man rikta hela sin uppmärksamhet på detta. Ilska, irritation och stress funkar inte så bra samman med drejning.

Jag har aldrig varit så förtjust i tanken på att gå på kurs för att lära mig avslappning och mindfulness – även om jag många gånger varit i stort behov av det när jag stressat genom livet. När jag idag förbereder mig för att dreja så kan jag riktigt känna hur min puls går ner. Först blir jag glad och förväntansfull. Det riktigt kliar i fingrarna och jag vill sätta igång omedelbart. Och när leran är uppvägd, när kaffet står på en armlängds avstånd, när P1 strömmar ut ur telefonen och hunden ligger nöjd under bordet – ja då kan jag uppleva en innerlig ro. Så jag har hittat den där platsen där jag kan uppleva lugnet. Att skapa med lera och speciellt drejning är mitt mindfulness.

Pedagogisk autodidakt?
Jag är autodidakt. Jag har lärt mig att dreja och skulptera genom att läsa och se på youtube-klipp. Men framför allt har jag tränat, tränat och åter tränat. Jag har testat olika sätt och tekniker och lärt mig av mina misstag….oftast! Jag är en nyfiken själ som behöver utmaningar för att må bra. När jag upptäcker och fastnar för ett speciellt och för mig nytt uttryck, ett speciellt formspråk så blir jag nyfiken på hur den är gjord. Utmaningen blir att komma på hur den är tillverkad, vilka tekniker som använts och i vilken ordning de gjorts. Detta har medfört att jag testat mig fram och på så sätt lärt mig mycket.
Min resa i lerans värld började med en weekendkurs i drejning 2017. Vi var 4 deltagare som satt på rad och drejade. Nu 5 år senare då jag själv håller mycket kurser i drejning bland annat har jag stannat vid att ha drejkurser där man som mest kan dreja 2 personer samtidigt. På så sätt kan jag sitta bredvid och hela tiden vara med och guida, stötta och komma med tips. Jag deltar aktivt i mina kurser. De som vill arbeta självständigt får självklart göra det. Mina kursdeltagare har betydligt större chans att lyckas med drejningen när vi inte är så många som drejar på samma gång.

Jag har haft glädjen att fått gå en kurs för Eric Landon "Tortus" i Köpenhamn. Han är känd för att dreja mycket stora saker. Det var en mycket rolig och givande kurs. 
Denna sommar ska jag på kurs hos Krukmakargården i Karlskoga. Det blir vedbränning av keramik - vilket ger ett helt annat uttryck än en bränning i en vanlig elektrisk ugn. Så det ska bli mycket spännande. 

Jag älskar pedagogik. Detta har inneburit att jag plockat ner drejningen i små bitar, analyserat dem noga, dragit slutsatser, satt ihop alla delarna och sedan arbetat utifrån dem under mina drejkurser. Hela tiden söker jag vägar där jag kan lära ut på ett mer förståeligt sätt. Om en kursdeltagare inte skulle klara av drejningen så bra så triggar det mig. Det gör att jag analyserar och försöker komma på ett nytt/bättre sätt att lära ut på. På så sätt höjer jag hela tiden min egen kunskapsnivå, min förmåga att upptäcka vad som blir fel och min förmåga att lära ut. Vi är alla så olika. Vi har formats på olika sätt. Utmaningen för mig blir att kunna möta varje kursdeltagare, forma mig efter hen och se var hen behöver stöttning.

Idag är det mycket sällan som en kursdeltagare misslyckas med drejningen. Och jag är så glad över att ofta få så fina recensioner av kursdeltagarna på mina drejkurser.